det är redan tredje advent. Doppardagen närmar sig med stora kliv. mys framför levande ljus      

också Lucia.........................

**************************************************

I västra Sverige fanns en tradition att lussa natten till 13 december. Då klädde man ut sig i gamla kläder till ”lussegubbar” eller ”lussebrudar” och gick runt bland gårdarna för att där få sig en sup. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns fäljande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Till skillnad från dagens lucia så var det ingen ära att blir lussebrud. Hon betraktades som lösaktig och karltokig. Inte alls som dagens lucia och definitivt inte som helgonet. Från Bohuslän finns följande uttyrck

Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud

Traditionen med Lussebrud och Lussegubbar är folkliga och har hört hemma i bondesamhället. På slutet av 1700-talet börjar en ny typ av luciabrud framträda, men då i de högre stånden.

En lucia med ljus i håret som kommer med mat finns belagd första gången 1764 av den skånske präst C F Nyman på besök på Horns boställer norr om Skövde i Västergötland.

Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en vocal-musique utanför min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax därpå inträdde först ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak, som sattes på bordet, och strax därpå kom en annan med ett litet dukat bord, försett med allehanda kräseliga , äteliga och våta varor, som nedsattes mitt för sängen. Det kallar de Lussebete.

Förutom i Västergötland är det i Värmland och Närke som luciafirandet med ljusdrottning som kommer med frukost på sängen förekommer. Och även då som en sed i de högra klasserna.

Att fira lucia på det här sätter spreds sedan vi de västsvenska studentska nationerna till bl.a Uppsala och Lund. Terminen vid universiteten avslutades normalt vid lucia och luciafirandet blev då ett naturligt festtillfälle. Eftersom det inte fanns några kvinnliga studenter var det en manlig student som fick ikläda sig rollen som lucia.

Men hur kommer det sig att en ljusbeklädd brud i vita kläder kom med frukost på sängen? Den vanligast förekommande förklaringen till detta är det handlar om en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” eller ”Christkindlein”. Kinder Jes var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul. Dock var det inget litet Jesusbarn som namnet antyder utan en vitklädd kvinna. Denna kvinna har sedan blivit vår moderna lucia. Tesen kommer främst från Carl W. von Sydows bok ””Lucia und Christkindlein”" och har därefter förts vidare i många populärböcker om svenska högtider

Dock har tesen kritiserats av bl.a Hilding Celander och Martin P:n Nilsson som snarare menar att det är ett sent lån från stjärngossarnas julängel.

Sitt moderna genombrott fick lucian 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.

Som synes har helgonet Lucia från Syrakusa inte spelat någon som helst roll för utformningen av vår svenska luciatradition. Inte heller går det att påstå att Lucia skulle vara en uråldrig ljusfest, utan precis som de flesta traditioner är det en relativt modern sedvänja som har inslag från äldre dagar.

Källor: Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus, Vintersolståndet av Göra Stålblom, Folktrons år av Ebbe Schön och Stora Julboken av Jan-Öyvind Swahn

Ta väl hand om er.

On air

Ingela