Jag har alltid promenerat mycket. Jag älskar ljus, vind och blåst, stjärnor och hav. Jag har promenerat så långa sträckor att min kropp slutligen börjat gå av sig själv, knappt vidrört marken, upplöst med elementen omkring mig och blivit ett osynligt jubel. Andra gånger har mina ben istället bidragit till min fokusering på tillvaron. I stället för att lösa upp scenen omkring mig har de krympt den till en enda svartnande punkt. Jag har gått längs trottoarerna och koncentrerat mig på min kropp, låtit stöten av klackarna fortplantas upp genom lemmarna. Vid varje steg har frågan ekat; Vad är jag? Var finns jag? Vad är det som gör mig till jag?

/Ingela

Delvis text av Liza Marklund som stämmer in även på mig.