Dagarna kommer och går. Fortfarande kan jag höra Zimbas något säregna ljud när han gick på golvet. Ljuden från honom finns fortfarande färska i minnet.

BILDERNA AV HONOM BLEKNAR ALDRIG.

Detta var vad som hände Zimba:

Han blev plötsligt sämre. Synfältet minskades kraftigt så när han gick sin korta promenad på morgonen började han att "dra"  till höger. Annars var som vanligt pigg. Efter ett tag (halv dag) gick han in i möbler och väggar, svårigheter att lägga sig och han hässjade långa stunder. Till sist kunde han inte se, skrek till böjde nacken och backade bakåt,  han hörde fortfarande något. Hjärtat slog för sakta annars var alla proverna bra !Kilona rasade oerhört fort och han vägde 45 kilo....Balansen försvann och de neurologiska reflexerna fanns men var mycket sena, hjärnan hade börjat att ge upp. Det tog i stort sett tre dagar.

  Vi satt med honom långa stunder med hans underbara huvud emellan oss. Han öppnade inte ögonen mycket det var för jobbigt för honom. De var i någon annan värld...Vinterpälsen var sakta på väg och framför oss kunde vi se honom i sin rödbruna kostym som var så vacker. Länge satt vi och borstade och klappade honom.  Det lilla hår som fastnade på den mjuka borsten har jag sparat.....Vi förstod att han hörde oss där vi satt och pratade om gamla härliga minnen som vi varit med om...medan tårarna fyllde ögonen...

De andra hundarna hade på något sätt redan tagit farväl av honom. De lade sig runt om honom för att skydda honom. På deras sätt såg det ut som om han fortfarande hade respekt med sig, lät honom vara. 

Den som verkar till att söka efter honom är Mercan. Hon är dämpad på ett sätt. Ziira visar också att någon fattas, släpper inte vår sida och vill ha uppmärksamhet.

Det finns inget bättre än att slå armarna om hundarna och känna deras närhet och värme, underbart och inget jag kan tänka mig att vara utan.

I morgon är en annad dag.....

/Ingela & Lasse